töjspiraler- än en gång: inte ett smycket att töja med utan för töjda hål

"töj"spiralerna är nog ett av de sämsta redskapen för att töja med som finns tillgängliga, sorgligt nog har det sålts in som en bra och billig sätt att töja sina hål med och det finns tom billiga "kit" av spiraler i allt ökande storlekar.

det är mycket frestande att töja allt för snabbt med en spiral, ibland är det även enda alternativet då de ökar i tjocklek väldigt fort och det krävs att en viss del sitter i kroppen för att den ska kunna hålla sig på plats.

bilden ovan visar slutresultatet i värsta fall; vävnaden som öronsnibben består av kan "brista" vilket gör att ytterkanten bara består av de ytliga hudlagren, all vidare töjningar tenderar då mest att stretcha ut den redan förtunnande snibben; att gå ner i storlek löser oftast inte problemet utan kan till och med förvärra det, när man sedan försöker töja upp hålet igenom så sker töjningen än mer det redan är tunt
blir det riktigt illa så slutar huden att fungera på yttersidan och helt enkelt "dör" och skinnet spricker upp, processen är inte smärtsam och kan gå mycket snabbt, på ett par dagar så kan skinnet ha "dött" och sedan börjar den flagna av i bitar, för att korrigera något liknande krävs oftast att man syr ihop den skadade bitarna.

så spar på spiralerna tills man stannar på ett storlek eller var mycket försiktig med dem, det finns bättre metoder!

Forsättning av silikontöjningar vs gängtejp

det är intressant att se hur snabbt man kan töja med silikon, hålen kan töjas mycket snabbt så länge man inte försöka sätta i en för stor töjning på en gång, man kan töja snabbt om man gör det med små steg.

ett annat metod för töjning är att börja linda en plugg med så kallad gängtejp, en tejp som är tillverkad av teflon och normalt sett så används den för att täta vattenrör och liknande.
metoden med gängtejpen är att man lindar tunna lager om orginalpluggen och på så sätt expanderar ett hål, metoden fungerar bra men har en stor nackdel; varje gång man tar ur pluggen för att vira lite tejp drar hålet ihop sig, speciellt om man töjer snabbt och kroppen inte riktig anpassat efter den nya storleken och när man ska i den större pluggen så skadas lätt hålet för att huden är känsligt.

silikontunneln har den stora fördelen att den håller sig på plats utan problem och man kan nästa byta den ögonblickligen till den större storleken, sedan kan det både töja sig i lugnan ro utan att man behöver röra den, knepet för att få en lätt töjning är att undvika att hudens skada, ett uppenbart faktum när man nämner det, men något som gärna glöms i jakten på allt större hål.

Om man undviker att skada huden så får man oftast en snabb, jämn töjning med ett fint slutresultat; stressar man så blir resultaten det efter;oftast en missfärgad och ärrad öronsnibb.

man får sig ibland en funderar på hur länge man har hållt på med piercing

Häromdagen så pratade vi i studio och min fru påpekade att jag snart börjar närma mig att haft studio i snart sjutton år. sjutton år! det är fantastiskt roligt att tiden gått så snabbt som det gjort, en del saker har varit roliga, andra saker skulle man mest vilja glömma bort.

det tar dock tid att komma till den punkt man kommit; piercingkunskap är like mycket teori som fingertoppkänsla och en riktigt skicklighet kommer först efter en lång tid, det är helt enkelt en process som inte kan påskyndas i någon större utsträckning utan måste mogna i en lagom takt.
det är intressant att se hur branchen har utvecklat och att man gått från en entusiastisk pionjärsanda till en ren yrkesmässig inställning, på gott och ont så gör det piercing lite säkrare men även lite tråkigare då man av oro eller avundsjuka tenderar att fördöma dem som inte arbetar inom rammarna för vad som anses vara riktigt och rätt.

Piercingbranchen har stagnerat avsevärt; de flesta kunniga piercare som är aktiva nu är samma personer som höll på i slutet på 90-talet, få nya talanger har dykt upp som håller måttet och livslängden på en piercare är oftast allt för kort för att nå en hög nivå, man gör mest hål i folk och sedan går det som det går.
Lärlingssystem som är det enda "utbildningssättet" som finns tillgänglig har misslyckats rejält med att överföra sina erfarenhet till en ny generation, hur och varför det har misslyckats kan man filosofera över men jag har pratat med mer än lärling som har ångest över att man helt enkelt inte lär sig något utan förväntas bara kunna det efter ha hängt i en studio under en viss tid, en del sätts i arbete långt innan de själva känner sig redo för att ta ansvaret att göra hål i folk.

tatueringsbranchen har lyckat lite bättre med det, troligen för att det finns fler skickliga tatuerare och att det går lite lättare att lära sig det via genom egen träning, då man ser resultatet under tiden man arbetar, vid piercing måste man veta hur det kommer fungera innan man ens gjort hålet, det är svårt att korrigera när de väl är gjort

snart så kommer jag ha ägnat mitt åt piercing i 20 år(2013) och det har mestadel varit en rolig och intressant färd, man undrar var de nästa 20 åren kommer att ha lett till för några äventyr!

Man lär sig alltid nya saker!

Jag försöker alltid läsa så mycket som jag kan komma över när det gäller kroppsmodifiering och under året har man samlat på sig några hyllmetrar med kroppskonstrelaterat material, tro det eller ej; det har getts ut en hel del vettiga böcker om det men även en hel del skit!

När man har hållit på det tillräcklig länge så kan man oftast bara genom att läsa en text förstå om de beskriver låter som en bra eller dålig sak och vad som kanske är dess fördelar och nackdelar

Nyligen så läste jag en intressant utlägg och sk Napes(nackpiercing) det är en relativ gammal piercing, dess "uppfinnare" anses vara Alan oversby, en engelsk piercare som jag faktiskt för många år sedan hade glädje att få träffa.
I gamla beskrivningar av en nape kan den ibland kallas just Oversby, en del typer av piercing har döpts efter de som ansetts ha "uppfunnit" dem, andra har fått namnet efter de första som gjort dem på sig själva :)
i artikeln så gav de förslag hur man skulle kunna gå tillväga för att få bättre placeringar på napes och andra surfacepiercing, tack vare att tekniken har utvecklats och man använder mer verktyg än man hade tillgänglig för tio års sedan; piercinginformation på tex nätet uppdateras sällan utan är många gånger kopior på kopior på den information som dök upp i början på 90-talet... som samtidigt är snart 20 år gammal.
så nu ska man testa lite nya saker igen :)

skalpelltöjning- för en friskare öronsnibb

Nyligen så började jag töja mina öron igen, iom det så tänkte jag passa på att öka mitt ena hål via en sk skalpelltöjning, där man istället skär ett litet hack i kanten av hålet för därmed skapa mera utrymme för att töja med och minska trycket på hålet i helhet, mitt ena hål är skalpellerat sedan gammalt, något jag gjorde redan 1998 och det har varit en intressant sak att jämföra öronen då det andra hålet har bara varit töjt på konventionellt sätt(om än av vi faktiskt började med en 4mm piercingstav när vi gjorde den)

Överlag så har det örat som skalpellerats varit friskare och haft en fylligare snibb; den har även varit lättare att töja än den som blivit piercad och sedan töjd så jag kan nu passa på att jämna till mina snibbar lite

att skära ett större hål är inget nytt, det har gjorts i århundranden, i de flesta kulturer där man praktiserat bruket av töjda öronsnibbar så börjar man med större hål och ofta att man skär ett hål relativt högt upp i snibben; ett vanligt bekymmer vid töjningar är att man börjar använda ett redan existerande hål som är mera centrerat i öronsnibben, vanligen beror det på att man exempelvis inte tänkte töja så stort från början eller man huvudsakligen haft ringar som smycken.

så jag kommer uppdatera allteftersom det fortskrider med mitt öronprojekt :)