Myntets baksida att många är väldigt unga och inte alltid hittat sin väg i livet; påfallande många jag kommit i kontakt med är under 25, en del knapp mer än 18-19 när de gör sina tatueringar och det kan göra att vägar man skulle vilja testa stängs innan man ens fick chansen och komma in på arbetsmarknaden kan vara krånglig.
Men stopp nu! ska man inte få se ut som man vill!?! tja i den bästa av alla världar så hade det varit så, men nu lever vi en tid där alla har olika uppfattningar om saker, där man tolkar i beteenden i det man ser och inte alltid stämmer det med verkligheten... samt sist men inte minst att en del folk är bara obotligt dumma i huvudet och kan inte hålla sina åsikter för sig själva eller låta påverka beslut på ett negativt sätt.
Men du har ju själv ett utseende som radikalt avviker från ett "vanligt" utseende? ja det har jag och innan jag gick fullt ut med sådant som är permanent hade jag en lång, lång betänketid; den "aktiva" betänketiden var mellan åren 1995 till 2005 då jag slutligen bestämde att göra slag i saken.
Under nästan hela den tiden jobbade jag inom Tatuering och piercingbranchen där en sådant utseende inte är ett problem utan snarare bara är en fördel, men jag var inte helt säkert på att jag skulle vilja sysselsätta mig med det under större delen av livet.
Så jag gjorde en överenskommelse med mig själv; ville jag fortfarande ha ansiktstatueringar när jag var 30 skulle jag ta ett nytt ställningstagande att om jag fortfarande ville ha det, fyllde 30 och gjorde mina första delar på ansikstatueringar(som fortfarande är ett pågående experiment)
Hur har jag då upplevt att haft så markanta tatueringar i det svenska samhället? jag kan säga att jämnfört med att "bara" ha piercings och meterlånga dreads så var reaktionerna ganska kraftiga, om det är något som jag kan säga är trist med det är att en del personer verkar bli seriöst rädda för en, en sak som inte är speciellt "coolt" då det inte var i mitt minsta intresse att väcka skräck hos gemene man.
De flesta personer är mest nyfikna om något ängsliga då man inte vet hur man ska reagera men jag har även stött på en hel del fåniga, stötande och rentutav obehagliga reaktion, det verkar exempelvis att bara för att en utseende avviker från normen så har alla rätt att uttala sig om det hur man vill "för man har ju valt själv att spöka ut sig"
I en del fall har man fått en mycket dålig service eller att de gör antagande över att man är krimminel och/eller narkotikamissbrukare och börjar babbla om att de minsann känner folk som är "outlaws" eller liknande begrepp, flummigt värre för en nykterist och skötsam svensk medborgare att få höra.
Men många gånger så glömmer folk bort ens utseende så snabbt de börjar prata med en och de inser att man inte är något ondsint varelse från deras mörkaste mardrömmar... problemet är dock oftast inte de du träffar och socialt agerar med, problemet är alla de ytliga kontakter som ser dig och sedan bestämmer sig för vad dom tycker om dig utan ens pratat med, att de senare för de åsikterna vidare i grannskapet är ganska vanligt och snabbt florerar ryktena; själv så har man varit Satanist, narkotikamissbrukare och tom mördat folk enligt ryktena!
Så vilket råd ska man då ge folk som brinner för kroppskonst och vill vara så "alternativ" från det vanliga folket? tja att tänka att det du gör är ett livslångt val som man ska leva med i ungdomen, vuxenlivet och ålderdomen, det ska kännas som att man verkligen vill gå igenom livet med denna utsmyckning och det ska kännas som en naturlig del av en och inte artificiellt ditsatt .
För något som kommer påverka hur människor ser på en hela livet så bör man kanske ta sig tankeställare innan man bestämmer sig för att göra det? många saker är roliga i fantasin men att ha dem i sin vardag kanske inte verkligen blir som man tänkt sig, ett praktexempel var den belgiska kvinnan som 2009 tatuerade en massa små svarta stjärnor i halva ansiktet och var helt nöjd med det...tills hennes familj och pojkvän reagerade fruktansvärt negativ och henner liv blev en svart mardröm, inom ett år hade hon genomgått 7 laserbehandlingar för att bleka bort dem alla, som totalt kostade över 100.000kr.... när tatueringen väl togs bort så var hon 22 år gammal(2010)
Med hennes egna ord så kunde hon slutligen inte ens gå ut utan att kännas sig som ett "freak" och blev uttitad av omgivning så snabbt man fick syn på henne.
Nuförtiden så jobbar som servitris inom resturangbranchen och är glad att ha avlägsnat sina tatueringar samt lämnat ett smärtsamt misstag bakom sig.
Jag växte upp med ett motto: tänk efter före! jag själv har aldrig ångrat mina val och jag önskar inte att något annan heller ska behöva göra det, att till fullo leva ut sina fantasier är nog något som många drömmer om; se bara till att de fantasier är verkligen vad man vill!
